Två herrar gör pop i garaget

Dagens Nyheter
000608
Nils Hansson

"Musiker hör till jordens tråkigaste människor", säger Andy Partridge. En av Xtc:s två bandmedlemmar. Colin Moulding heter den andra.

SWINDON. - Projektet är äntligen avslutat, vi har äntligen mejslat den sista skärvan ur stenblocket, äntligen släppt ut denna gigantiska bajskorv i det stora kloaksystemet, äntligen . . .

Tack, det räcker. Andy Partridge gillar metaforer och har inget emot att spotta ut flera på raken. Vad han vill säga är att den mest långdragna fasen i Xtc:s karriär nu är avslutad, det enda som återstår är att berätta det för världen.

Rent konkret handlar det om en ny skiva, "Wasp star (Apple Venus volume 2)". Som hänger ihop med fjolårets "Apple Venus, volume 1". Som i sin tur var gruppens stora återkomst efter sju års bortovaro, varav större delen i strejk.

Vilket för oss tillbaka till 1992. Året då Xtc fick nog. Efter 15 år och tio album hade de tröttnat på det skivkontrakt de skrev under som unga och oerfarna, och som i princip innebar att de kunde sälja hur många skivor som helst utan att tjäna några pengar på dem.

Eftersom skivbolaget Virgin inte ville släppa dem gick de i strejk. Inspelningsstrejk. Virgin ägde alla deras inspelningar, det gick inte att göra något åt, men de kunde åtminstone se till att bolaget inte fick något mer att äga.
- Det var en förfärlig tid, säger Andy Partridge. Samtidigt gick jag igenom en skilsmässa, jag var sjuk i flera omgångar, jag var förhindrad att arbeta... Men bland alla de låtar jag skrev finns fyra eller fem av de bästa jag har gjort.

Till slut fick Virgin nog, efter fem år av stillestånd. Droppen kan ha varit det projekt som Xtc så småningom föreslog, som en sorts kompromiss.

Nämligen en skiva med tugggummipop, en stilövning i den mest spekulativa topplistepopen från åren kring 1970. Utgiven under pseudonym, i samma anda som när gruppen på 80-talet skapade psykedelisk rock under namnet The Dukes of Stratosphear. Eller snarare pseudonymer, tanken var att konstruera en samlingsplatta med något dussin olika påhittade grupper, samtliga spelade av Xtc.

Av någon anledning såg inte skivbolaget den kommersiella potentialen i detta.

I dag är läget ett annat. När jag hälsar på i gruppens lilla studio är stämningen förnöjsam. Colin Moulding brygger te och bjuder på kex, Andy Partridge knallar omkring med en pytteliten gitarr i handen. Ibland sätter han sig ner och spelar en stump, demonstrerar var alla coverband kommer fel i Frees "All right now" eller hur de flesta har missat finessen med den kontrasterande basgången under riffet i Rolling Stones "Satisfaction".
- Jag älskar kontrasterande riff, säger han och spelar snabbt ett annat exempel: en snutt av ledmotivet till "Batman". Och sen slutackordet.
- Jag kommer ihåg hur det öppnade en ny värld för mig, jag hade ingen aning om att sådana ackord fanns.

Däremot lyckades han aldrig lura ut hur man tog slutackordet till James Bond-signaturen, som var ännu konstigare. Och plötsligt är det Colin Moulding som tar över gitarren och visar ett knepigt ackord som knappt går att greppa. Han har vetat det hela tiden, alla dessa år som de båda har samarbetat. Andy Partridge ser förtjust ut.

Egentligen håller de bara på och fördriver tiden. Vår intervju är över, jag väntar på transport och de väntar ut en fotograf som kliver omkring och dokumenterar studion för en amerikansk musikertidning. Men någonstans tror jag att man precis här kan ana kärnan i Xtc: två män som må vara medelålders, men som aldrig har tappat den där första förtjusningen i hur poplåtar är konstruerade. Och som inte kan hålla fingrarna borta.
- Vi är två låtskrivare som bara älskar att göra skivor, säger Andy Partridge. Den magin, den alkemin, den odefinierbara salighet som det innebär att göra en skiva - det är det bästa som finns, det är vad vi gör, det är vår konstform.

Xtc.

Och de flesta tycks vara överens om att Xtc bara blir bättre. När skilsmässan från Virgin blev klar hade de båda skrivit material nog för fyra skivor, de båda "Apple Venus"-volymerna representerar den bättre hälften. Och sällan har två popskivor fått större lovord från kritiker världen över.
- Ja, vi verkar vara väldigt stora bland människor som får sina skivor gratis, muttrar Andy Partridge.

Fast det är inte hela sanningen. "Apple Venus, volume 1" har sålt i storleksordningen en kvarts miljon. Den har inneburit ett genombrott i Japan, där också de tidigare skivorna nu har börjat sälja. En utgåva med demoinspelningar av samma låtar, kallad "Homespun", har bara den sålt i närmare 40.000 exemplar. Inte illa för en samling preliminära skisser.

Så en publik finns. Xtc är inte ett obskyrt popband för kännare, utan ett etablerat band med åtskilliga hitsinglar och många stilistiska faser bakom sig. Och, som Andy Partridge säger, i deras lilla universum är varje låt de gör en singel.

Däremot är de ganska avskilda från resten av branschen. Den nybyggda studion är typisk. Inrymd i Colin Mouldings garage, i en liten by någon mil utanför Swindon, halvvägs mellan London och Wales, med en liten landsväg på ena sidan och böljande gröna kullar på andra. Knappast ett ställe där popstjärnor minglar.
- Musiker hör till jordens tråkigaste människor, säger Andy Partridge. Det enda de någonsin vill tala om är musik. Man måste vara försiktig med dem, hålla dem på armlängds avstånd.

Det gör Xtc. Deras liv utanför skivorna är inte särskilt offentligt. Gruppens tredje medlem, gitarristen Dave Gregory, hoppade av under strejken. De har inte haft en fast trummis sen 1982. Lika länge har de vägrat att turnera.
- Någon gång, efter några glas, kan jag tänka att "yeah, ställ mig på en scen, nu!" säger Andy Partridge. Men sen nyktrar man till. Den här idoldyrkargrejen är bara otäck. Att göra en världsturné vore deprimerande.
- Dessutom går jag aldrig och ser andra artisters konserter, jag sitter mycket hellre hemma med skivan. Det är den som är konstverket, inte musikern. Jag har aldrig varit i väg och kollat live-skulptur, aldrig sett en filmregissör stå på scen och återskapa scener från sin senaste film. Jag anser inte att man måste se dem som gör musiken för att den ska kunna ha ett värde.

Problemet med detta förhållningssätt är att det bygger myt. I synnerhet om man kombinerar det med långvarig tystnad. Mycket riktigt finns det en gedigen ryktesflora kring Xtc, där de båda medlemmarna framställs som ömsom medvetet hemliga, ömsom kufar med sociala störningar.
- Det är inget vi odlar, säger Andy Partridge. Vi försöker inte att vara excentriska. Vi är inte Captain Beefheart & his Magic Band, bor ihop i ett skjul, viftar med dammsugardelar mot varandra och försöker komma på någon sorts marsiansk musik. Vi är bara två normala, medelålders engelsmän. Men vi gillar inte att stå i rampljuset.

Fakta/ Xtc Bildades i Swindon 1976, ur en grupp som hette The Helium Kidz. Var en kvartett till 1982, en trio till 1997 och består i dag av Andy Partridge och Colin Moulding. Båda är sångare, låtskrivare och multiinstrumentalister. Debuterade 1977 med singeln "Science friction". Album: "White music" -78, "Go 2" -78, "Drums and wires" -79, "Black sea" -80, "English settlement" -82, "Mummer" -83, "The big express" -84, "Skylarking" -86, "Oranges and lemons" -89, "Nonsuch" -92, "Apple Venus, volume 1" -99, "Wasp star (Apple Venus volume 2)" -00. Spelade sin sista konsert 1982.

Och där finns en annan kärnpunkt. Det normala. Andy Partridge är noga med att påpeka att han bor i ett vanligt hus på en vanlig gata i Swindon, omgiven av vanliga grannar. Och det normala för brittiska män mellan 40 och 50 är inte att turnera världen runt, ta mängder av droger och omsvärmas av glamourösa damer.
- Det där är en ungdomsgrej, säger han. De bästa rockbanden är riktiga gäng, unga gäng. Hela deras mentalitet är gängmentalitet, anledningen till att de finns är gängets anledningar: se världen, dricka den torr, knulla dess döttrar och göra deras fäder döva. Och vi ska göra allt detta tillsammans, alla fyra, de fyra musketörerna
- Vi var också sådana, våra första skivor är därefter. De är väldigt energiska, det är det bästa med dem. Vi visste inte vad vi gjorde, vi var väldigt unga. Vill man vara snäll kan man säga att de har en naiv charm.

I dag har förutsättningarna förändrats. Gänget är upplöst, av det unga nyavågenbandet har blivit två medelålders herrar som vägrar ställa sig på en scen. Drivkrafterna är annorlunda samtidigt som yrkeskunnandet har förbättrats.
- Man växer ju ifrån det där, att det är mitt gäng mot hela världen, säger Andy Partridge. I stället börjar man vilja använda den plattform man har skaffat sig - i det här fallet låtskrivande och skivproduktion - för att blotta sin själ inför världen, för att sätta sitt eget fotavtryck.
- Och jag tycker att vi blir bättre på det. Vi blir bara sämre på en sorts professionell poppighet, och vi betraktas som konstiga för att vi inte turnerar, men det är inte vad det handlar om för oss. Det handlar om att förfina den där rösten, förtydliga vad vi försöker säga. Att lära sig tala.
- Jag tror att bara folk får höra oss - om de inte har några fördomar om vilka vi är - då kommer de också att gilla det. Jag är övertygad om det. Är det naivt?

Go back to Chalkhills Articles.